Någon klok gammal indian sade en gång att man ska aldrig döma en människa innan man gått femhundra miles i dennes mockasiner... Den här bilden visar något som sägs vara en av mänsklighetens största uppfinningar, nämligen stigbygeln. Den lilla detaljen som fick Ivanhoe att peta ner fulingarna, den som skickade Europa in i framtiden och fröken Baryard att sitta säkert i sadeln, mer eller mindre påklädd. Syftet med kompositionen var egentligen att visa en av beröringspunkterna i symbiosen ryttare-häst. Det är ju där någonstans som fotograferandet tar steget från att vara ren avbildning till att istället förmedla en känsla eller kanske ännu hellre väcka en känsla hos betraktaren... Då man lyckas så får man en bild som söker sig in i medvetandet hos betraktaren. Då man misslyckas får man en bild av en, eeh... sko.
3 kommentarer:
Fint! Samspel sett ur en intressant vinkel. För mig väcker det en förnimmelse av balans och minnen av rörelse - känslan av att lyssna och kommunicera med hela kroppen för att hitta den gemensamma tyngdpunkten, energin och riktningen.
...och att flyga handlöst mellan spjälorna i staketet, kana över leran nedför slänten, och sen sitta där alldeles vimmelkantig och öm samtidigt som man hör hästen galoppera iväg i vilt sken efter att ha tagit en alldeles för snäv kurva ;)
Jag kom att tänka på läraryrket när du associerade till det kloka indianska ordspråket! Man ska inte dra förhastade slutsatser innan man satt sig in i någon annans situation!!
Hm, mycket klokt!!! =)
Mmm, det har kommit mycket tänkvärt från olika indianmunnar...
Skicka en kommentar